Nu blev det så där jobbigt igen. Ola och jag började att gå igenom lådor och deras byrå som är i sängkammaren. Alla minnen som vällde fram ,det är så jävla jobbigt, vi orkade inte göra färdigt utan tog en paus.
Ibland är det som jag knyter mig och tårarna kan inte komma fram, fast jag vill gråta.
Blir så orolig för hur det ska gå för Ola när jag åkt hem. Det har känts så bra och rätt att vi varit här.
Jag vet att det kommer en vardag, fast mest av allt vill jag bara vara här och nu.
Hon fattas mig, hon fattas mig.......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan förstå att det är jobbigt....kramar om/mia
SvaraRaderaÄven om vi bor en bit bort så finns vi för Ola...